Hej! Länge sedan! På grund av stor efterfrågan lägger jag nu upp mailet som jag i min tristess skickade till Intersport en dag efter att de fick min bägare att rinna över. De var inte sista droppen, de va typ 3 liter avföring och min bägare rymde bara 2l...
___________________________________________________________
Hej! Kollade efter knä- och armbågsskydd på eran hemsida och satte hjärtat i halsgropen när jag såg hur fruktansvärt särskriven beskrivningen va på vissa saker. Ett exempel:
Firefly
3-del skydd ATG
Skate skydd för ramp och park åkning. Paket innehåller arm/ben och handleds skydd.
Ungefär såhär skall det stå om man skriver det på Svenska:
Firefly
3-delsskydd ATG
Skateskydd för ramp- och parkåkning. Paketet innehåller arm- och benskydd samt handledsskydd.
Vad menar ni förresten med armskydd respektive benskydd? Är det inte armbåge och knä man skyddar med skydden på bilden? Eller är det i stretch så att det kan sträckas ut över hela benet?
Jag är ingen akademiker. Jag arbetar på en lastbilsfabrik och gymnasiet är den högsta utbildningen jag slutfört. Jag är född i Sverige av utländska föräldrar. Med detta vill jag säga att jag inte är någon högutbildad viktigpetter som går runt och rättar folk till höger och vänster för att jag tror att jag är bättre än dem, jag vill bara säga att eran hemsida är skriven på Svenska som motsvarar lågstadienivå.
Hur man i en så kort annons kan göra så mycket fel är förbryllande. Jag vill därför förutom att klaga på detta erbjuda min hjälp med korrekturläsning av annonserna som extra timjobb utöver mitt vanliga.
MVH: Dragan Milenkovi
______________________________________________________________
Väntar på svar nu... ska bli intressant att se vad de svarar. Gått 2 dagar nu... laters!
Wednesday, 1 June 2011
Thursday, 23 July 2009
Hej! Vill du leka?
Minns ni när vi var små och var sugna på att leka? Det var bara att promenera över till närmaste bästa vän och ringa på dörren. "Hej, får Brynolf komma ut och leka?" frågade vi vår lekkompis föräldrar. Brynolf ville ju garanterat alltid så det enda hindret var om han fick eller inte. Åkte man iväg på en utflykt eller semester med familjen sökte man snabbt upp en lekkompis i lagom storlek. Det viktigaste var nämligen hur stor lekkompisen var. Man kunde inte gå fram till någon som var dubbelt så stor som en själv och fråga om de ville leka för då kanske man fick stryk. Man ville heller inte gå fram till småbarn för de ville alltid leka så barnsliga lekar. Man gick heller inte fram till barn som saknade ben eller armar eller på annat sätt va udda, inte för att man var elak eller rädd för dem, de utgjorde bara inte särskilt bra lekkompisar. Skulle man gräva hål, köra bilar, springa ikapp etc blev det besvärligt och man ville inte inskränka sig till bara en viss typ av lek. Nej hela fältet skulle vara öppet. Det spelade heller ingen roll om det var en flicka eller pojke man hittade för en kompis är väl en kompis? Visst, flickor ville ibland leka annorlunda lekar, men oftast fann man att man hade ett flertal lekar man ömsesidigt föredrog och det löste ju sig alltid.
Så man gick fram till den totalt främmande blivande lekkompisen och sa "Hej vad heter du?" varpå kompisen svarade med sitt namn och frågade efter ditt. Du sa ditt namn och sedan sa du förmodligen "Vill du leka?" och kompisen ville alltid leka. Att besluta vilken typ av lek man skulle börja med tog max några sekunder och sedan var man igång. På ett väldigt enkelt sätt mättade man snabbt sitt sug efter sällskap. På den tiden var man oskuldsfull, fördomsfri och klarsynt. Tankesättet steg för steg kunde se ut såhär:
1: Leksug uppstår (man har i stort sett alltid leksug men ibland måste man äta eller göra annat som kom i vägen för lek)
2: Sök upp lekkompis att leka med. Finns ingen man känner tillhands; sök upp närmaste barn i samma storleksklass och bjud in till lek.
3: Lek.
Så mycket enklare vi hade det då än vi har det nu som vuxna. Vi fick vad vi ville så snabbt och enkelt. Sådan lyx. Nu för tiden måste man först ha en anledning att prata med någon. Man kan inte gå fram till närmaste människa i samma ålder (i och med att alla är nästan lika stora när vi är vuxna byter vi huvudkriterie från storlek till ålder) och fråga om de vill hitta på något kul. Man kan inte leka längre så det heter att hitta på något. Går man fram till en främmande person av samma kön och vill hitta på något tror de att man är homosexuell. Går man fram till en person av motsatt kön tror de att man vill ligga med dem, förmodligen direkt på plats.
Nej som vuxen är vägen till lek svår. Först måste man ha anledning att prata med någon. Det kan vara att man träffar en väns vän, går på samma kurs som någon eller är arbetskamrater. Det krävs alltså att man begår någon typ av aktivitet som innebär att man förr eller senare kommer att ses igen oavsett inbördes överenskommelse Då är det ok att prata med folk och föreslå gemensam aktivitet. Grannar är ett gränsfall. Man kommer att ses ofta men man har inte valt att göra det. Man bara råkar bo nära varandra. Som granne är det inte jättemärkligt att ta kontakt med någon annan granne men en varningsflagga hissas ändå hos vederbörande Det krävs lite längre tid för grannar att bli vänner än vad det kan göra med vänners vänner. För en väns vän är ju garanterat en ok människa att iallafall börja prata med.
Om det ska bli någon seriös vänskap har vi sedan ungefär en miljard kriterier. Man måste ha något gemensamt. I vissa fall kan man bli vän med någon trots att man tillsynes inte har någonting gemensamt men då bedrar man sig, för när man är vuxen har man så fruktansvärt många åsikter och tankar om saker och ting, så någonstans måste man mötas oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Bekanta man inte anser sig ha någon större behållning av avfärdas snabbt. Detta sker ofta ömsesidigt. Man hälsar på vederbörande när man ses i grupp och kanske småpratar lite men båda vet att det inte kommer leda någonstans. Med andra klaffar det direkt! Man blir nästan bästa vänner över en dag och i vissa fall förblir man det, men i många fall dyker det upp mörka sidor hos vederbörande som gör att man tar avstånd. Det kan även finnas personlighetsdrag som man i början accepterade men som efter ett tag blir besvärliga.
Hur gör man om man är sugen på socialt umgänge som vuxen då? Man söker upp någon vän man brukar umgås med. Helst i samma livssituation då familjer ofta sätter käppar i hjulet för frekvent umgänge med vänner. Man bläddrar genom telefonboken, kollar facebook, bestämmer sig för någon och ringer. Ibland väljer man någon som bor jättelångt bort framför någon som bor nära för att de är lite bättre att umgås med. Detta kan förstås bero på hur människan i fråga är och vad man tänkt göra. Man går t.ex. aldrig på bio två gånger med någon som babblar genom hela filmen. Det kan också bero på hur man mår för tillfället. Man söker inte upp en överdrivet hurtig lustigkurre när man är ledsen eller arg. Man orkar inte med dem då. Man söker inte heller upp en djup melankolisk vän när man är på topp, man vill ju stanna där. Inte dras ner i emoträsket. Ibland kommer man att tänka på en vän som hade passat perfekt, men vill inte störa. Det kanske börjar bli sent, människan i fråga kanske har partner eller barn som de kanske är upptagna med för tillfället. Det kanske är helg och människan ifråga är förmodligen hos sina släktingar på middag. Man vill ju inte störa.
I vissa fall hittar man ingen lämplig vän alls. Det finns folk man kan kontakta men de passar för tillfället inte. Då väljer man solitud istället. Sätter på en film, spelar spel, läser en bok, får någon syssla gjord eller går ut på promenad. I många av dessa fall hade man hellre varit med någon men ingen av de som passade är tillgänglig. Tänk om man i det läget hade tänkt som ett barn. Herre Gud det bor ju massa likasinnade människor i varje lägenhet och hus precis överallt! Inga föräldrar som kan hindra dem heller! Det är väl bara att knacka dörr och fråga folk om de vill leka? Nej... man sätter sig och kollar på Youtubeklipp istället. Det är enklare så.
Jag tycker vi ska våga vara barn ibland. Man kanske startar en trend om inget annat och mjukar upp samhället kring sig. Man kanske träffar en jättekul vän eller någon som kan leda till att man får ett bättre jobb eller till och med någon man kan inleda en nära relation med? Så tveka inte! Gå ut och börja prata med vilt främmande människor och prova detta. Berätta sedan hur det gick så kanske jag vågar :)
Så man gick fram till den totalt främmande blivande lekkompisen och sa "Hej vad heter du?" varpå kompisen svarade med sitt namn och frågade efter ditt. Du sa ditt namn och sedan sa du förmodligen "Vill du leka?" och kompisen ville alltid leka. Att besluta vilken typ av lek man skulle börja med tog max några sekunder och sedan var man igång. På ett väldigt enkelt sätt mättade man snabbt sitt sug efter sällskap. På den tiden var man oskuldsfull, fördomsfri och klarsynt. Tankesättet steg för steg kunde se ut såhär:
1: Leksug uppstår (man har i stort sett alltid leksug men ibland måste man äta eller göra annat som kom i vägen för lek)
2: Sök upp lekkompis att leka med. Finns ingen man känner tillhands; sök upp närmaste barn i samma storleksklass och bjud in till lek.
3: Lek.
Så mycket enklare vi hade det då än vi har det nu som vuxna. Vi fick vad vi ville så snabbt och enkelt. Sådan lyx. Nu för tiden måste man först ha en anledning att prata med någon. Man kan inte gå fram till närmaste människa i samma ålder (i och med att alla är nästan lika stora när vi är vuxna byter vi huvudkriterie från storlek till ålder) och fråga om de vill hitta på något kul. Man kan inte leka längre så det heter att hitta på något. Går man fram till en främmande person av samma kön och vill hitta på något tror de att man är homosexuell. Går man fram till en person av motsatt kön tror de att man vill ligga med dem, förmodligen direkt på plats.
Nej som vuxen är vägen till lek svår. Först måste man ha anledning att prata med någon. Det kan vara att man träffar en väns vän, går på samma kurs som någon eller är arbetskamrater. Det krävs alltså att man begår någon typ av aktivitet som innebär att man förr eller senare kommer att ses igen oavsett inbördes överenskommelse Då är det ok att prata med folk och föreslå gemensam aktivitet. Grannar är ett gränsfall. Man kommer att ses ofta men man har inte valt att göra det. Man bara råkar bo nära varandra. Som granne är det inte jättemärkligt att ta kontakt med någon annan granne men en varningsflagga hissas ändå hos vederbörande Det krävs lite längre tid för grannar att bli vänner än vad det kan göra med vänners vänner. För en väns vän är ju garanterat en ok människa att iallafall börja prata med.
Om det ska bli någon seriös vänskap har vi sedan ungefär en miljard kriterier. Man måste ha något gemensamt. I vissa fall kan man bli vän med någon trots att man tillsynes inte har någonting gemensamt men då bedrar man sig, för när man är vuxen har man så fruktansvärt många åsikter och tankar om saker och ting, så någonstans måste man mötas oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Bekanta man inte anser sig ha någon större behållning av avfärdas snabbt. Detta sker ofta ömsesidigt. Man hälsar på vederbörande när man ses i grupp och kanske småpratar lite men båda vet att det inte kommer leda någonstans. Med andra klaffar det direkt! Man blir nästan bästa vänner över en dag och i vissa fall förblir man det, men i många fall dyker det upp mörka sidor hos vederbörande som gör att man tar avstånd. Det kan även finnas personlighetsdrag som man i början accepterade men som efter ett tag blir besvärliga.
Hur gör man om man är sugen på socialt umgänge som vuxen då? Man söker upp någon vän man brukar umgås med. Helst i samma livssituation då familjer ofta sätter käppar i hjulet för frekvent umgänge med vänner. Man bläddrar genom telefonboken, kollar facebook, bestämmer sig för någon och ringer. Ibland väljer man någon som bor jättelångt bort framför någon som bor nära för att de är lite bättre att umgås med. Detta kan förstås bero på hur människan i fråga är och vad man tänkt göra. Man går t.ex. aldrig på bio två gånger med någon som babblar genom hela filmen. Det kan också bero på hur man mår för tillfället. Man söker inte upp en överdrivet hurtig lustigkurre när man är ledsen eller arg. Man orkar inte med dem då. Man söker inte heller upp en djup melankolisk vän när man är på topp, man vill ju stanna där. Inte dras ner i emoträsket. Ibland kommer man att tänka på en vän som hade passat perfekt, men vill inte störa. Det kanske börjar bli sent, människan i fråga kanske har partner eller barn som de kanske är upptagna med för tillfället. Det kanske är helg och människan ifråga är förmodligen hos sina släktingar på middag. Man vill ju inte störa.
I vissa fall hittar man ingen lämplig vän alls. Det finns folk man kan kontakta men de passar för tillfället inte. Då väljer man solitud istället. Sätter på en film, spelar spel, läser en bok, får någon syssla gjord eller går ut på promenad. I många av dessa fall hade man hellre varit med någon men ingen av de som passade är tillgänglig. Tänk om man i det läget hade tänkt som ett barn. Herre Gud det bor ju massa likasinnade människor i varje lägenhet och hus precis överallt! Inga föräldrar som kan hindra dem heller! Det är väl bara att knacka dörr och fråga folk om de vill leka? Nej... man sätter sig och kollar på Youtubeklipp istället. Det är enklare så.
Jag tycker vi ska våga vara barn ibland. Man kanske startar en trend om inget annat och mjukar upp samhället kring sig. Man kanske träffar en jättekul vän eller någon som kan leda till att man får ett bättre jobb eller till och med någon man kan inleda en nära relation med? Så tveka inte! Gå ut och börja prata med vilt främmande människor och prova detta. Berätta sedan hur det gick så kanske jag vågar :)
Sunday, 17 May 2009
Gulspolande toaletter
De heter väl egentligen snålspolande toaletter men jag kallar dem för gulspolande. Det senaste året har miljötänket spårat ur totalt med ekologiska plagg, tapeter och grus eller vad vet jag. Ja i stort sett allt som finns kan och bör vara ekologiskt och rättvisemärkt. Bryr man sig inte om sådant är man i mångas ögon en värre människa än Joseph Fritzl.
Jag kan köpa att många bäckar små blir till en stor å och att vi således t.ex. bör köpa ekologiskt närodlad kruksallad för 14 kronor istället för genmanipulerad dito från Holland för 11, men i vissa fall skiter sig samhället i näven. Ett bra exempel på detta är de snålspolande toaletterna som började dyka upp för ett par år sedan. Nedan följer ett allt för välbekant scenario som jag råkat ut för många gånger.
Jag är i behov av att kasta vatten och jag stiger in på en av de många toaletterna på jobbet. Låser om mig och knäpper upp bälte, gylf och knapp utan någon som helst inbördes ordning. Halar fram snabeln och ser till min fasa att vattnet i toaletten är gulaktigt. Inte sådär som när någon idiot låtit bli att spola utan som att någon druckit mycket vatten och således haft nästan helt transparent urin. Jag spolar då självklart innan jag själv börjar urinera för det känns ofräscht att behöva göra det i någon annans verk. När jag är klar med tömningen trycker jag sedan på spolknappen och rör mig samtidigt mot handfatet för att tvätta händerna, men hinner inte riktigt fram då jag inser att toaletten bara spolade i ungefär 1 sekund. Detta trots att jag tryckte på den stora av de två knappar man har att välja bland. För att det ska bli rent efter mig måste jag helt enkelt spola igen och jag inser att jag måste hålla knappen intryckt tills jag tycker att det är rent. Jag håller den intryckt tills tanken är tom och toaletten slutar spola. Sedan tvättar jag händerna och går därifrån.
Vi kan nu konstatera att jag har använt ungefär dubbelt så mycket vatten som det egentligen hade behövts om toaletten varit en hederlig gammal toalett. Förutom att man måste lita på att folk på ett riktigt sätt kan avväga hur stor spolning som är nödvändig, är de nya systemen mer avancerade och kan alltså gå sönder på flera olika sätt. Speciellt om man låter montera toalettstolen på en McDonaldsresturang eller Volvo där hårdhänthet ofta förekommer. Vidare har jag lagt märke till att själva vattenlåset är mindre, detta antagligen för att det ska innehålla mindre vatten och snabbare bli rena då man spolar. Det tillverkarna i detta fallet inte tänkt på är att även vuxna män kommer använda sig av toaletten och inte enbart barn och katter så som tillverkaren trott. Kan inte räkna hur många gånger det blivit stopp när jag använt en ny vattensnål toalett när jag gjort nummer två. I de fallen får man helt enkelt stå där och spola och vänta... bara vänta på att den ska ge med sig. Väntan spenderas oftast med att svära åt toaletten eller be till högre makter att lösa problemet så man kan ta sig vidare i vardagen. Samma dumblinda miljötänk ser jag hos min bostadsrättsförening som låtit köpa in miljövänliga torkskåp till tvättstugorna. Energisnåla skåp! Vill man som jag ha torr tvätt, måste man dock ha igång dem dubbelt så länge som de gamla. Total idioti!
Hemma i mitt badrum har jag en hederlig gammal Gustavsberg-stol av 70-tals modell. Bott i min lägenhet i 6 år nu, och det har varit ett mindre stopp i den en enda gång. Det är aldrig gult efter man spolat. Jag behöver aldrig spola två gånger. Jag tror således att jag har en snålspolande toalett som dessutom besparar mig de spräckta kapilärer jag normalt kan ådra mig när jag använder moderna gulspolande toaletter.
Kontentan av detta inlägget är att vi ofta låter miljötänket bedra vårt sunda förnuft. Vi glömmer eventuella negativa konsekvenser och möjliga nya problem som uppstår bara vi hör orden "miljövänlig", "ekologisk" eller "rättvisemärkt". Jag tror inte att ett svältoffer i Afrika dör varje gång jag spolar min toalett. Jag tror inte att jorden kommer se annorlunda ut 2100 bara för att vi gulspolar och vantrivs med halvsmutsiga toaletter. Däremot tror jag att någon till slut får nog och slutar att ens försöka spola efter sig. Bara ger upp och skiter i vilket. Just denna personen hade hästinfluensan (den som kommer efter ko, fågel och gris...) och en pandemi utbryter! Således ber jag allmänheten att bojkotta gulspolande toaletter, för mänsklighetens skull.
Jag kan köpa att många bäckar små blir till en stor å och att vi således t.ex. bör köpa ekologiskt närodlad kruksallad för 14 kronor istället för genmanipulerad dito från Holland för 11, men i vissa fall skiter sig samhället i näven. Ett bra exempel på detta är de snålspolande toaletterna som började dyka upp för ett par år sedan. Nedan följer ett allt för välbekant scenario som jag råkat ut för många gånger.
Jag är i behov av att kasta vatten och jag stiger in på en av de många toaletterna på jobbet. Låser om mig och knäpper upp bälte, gylf och knapp utan någon som helst inbördes ordning. Halar fram snabeln och ser till min fasa att vattnet i toaletten är gulaktigt. Inte sådär som när någon idiot låtit bli att spola utan som att någon druckit mycket vatten och således haft nästan helt transparent urin. Jag spolar då självklart innan jag själv börjar urinera för det känns ofräscht att behöva göra det i någon annans verk. När jag är klar med tömningen trycker jag sedan på spolknappen och rör mig samtidigt mot handfatet för att tvätta händerna, men hinner inte riktigt fram då jag inser att toaletten bara spolade i ungefär 1 sekund. Detta trots att jag tryckte på den stora av de två knappar man har att välja bland. För att det ska bli rent efter mig måste jag helt enkelt spola igen och jag inser att jag måste hålla knappen intryckt tills jag tycker att det är rent. Jag håller den intryckt tills tanken är tom och toaletten slutar spola. Sedan tvättar jag händerna och går därifrån.
Vi kan nu konstatera att jag har använt ungefär dubbelt så mycket vatten som det egentligen hade behövts om toaletten varit en hederlig gammal toalett. Förutom att man måste lita på att folk på ett riktigt sätt kan avväga hur stor spolning som är nödvändig, är de nya systemen mer avancerade och kan alltså gå sönder på flera olika sätt. Speciellt om man låter montera toalettstolen på en McDonaldsresturang eller Volvo där hårdhänthet ofta förekommer. Vidare har jag lagt märke till att själva vattenlåset är mindre, detta antagligen för att det ska innehålla mindre vatten och snabbare bli rena då man spolar. Det tillverkarna i detta fallet inte tänkt på är att även vuxna män kommer använda sig av toaletten och inte enbart barn och katter så som tillverkaren trott. Kan inte räkna hur många gånger det blivit stopp när jag använt en ny vattensnål toalett när jag gjort nummer två. I de fallen får man helt enkelt stå där och spola och vänta... bara vänta på att den ska ge med sig. Väntan spenderas oftast med att svära åt toaletten eller be till högre makter att lösa problemet så man kan ta sig vidare i vardagen. Samma dumblinda miljötänk ser jag hos min bostadsrättsförening som låtit köpa in miljövänliga torkskåp till tvättstugorna. Energisnåla skåp! Vill man som jag ha torr tvätt, måste man dock ha igång dem dubbelt så länge som de gamla. Total idioti!
Hemma i mitt badrum har jag en hederlig gammal Gustavsberg-stol av 70-tals modell. Bott i min lägenhet i 6 år nu, och det har varit ett mindre stopp i den en enda gång. Det är aldrig gult efter man spolat. Jag behöver aldrig spola två gånger. Jag tror således att jag har en snålspolande toalett som dessutom besparar mig de spräckta kapilärer jag normalt kan ådra mig när jag använder moderna gulspolande toaletter.
Kontentan av detta inlägget är att vi ofta låter miljötänket bedra vårt sunda förnuft. Vi glömmer eventuella negativa konsekvenser och möjliga nya problem som uppstår bara vi hör orden "miljövänlig", "ekologisk" eller "rättvisemärkt". Jag tror inte att ett svältoffer i Afrika dör varje gång jag spolar min toalett. Jag tror inte att jorden kommer se annorlunda ut 2100 bara för att vi gulspolar och vantrivs med halvsmutsiga toaletter. Däremot tror jag att någon till slut får nog och slutar att ens försöka spola efter sig. Bara ger upp och skiter i vilket. Just denna personen hade hästinfluensan (den som kommer efter ko, fågel och gris...) och en pandemi utbryter! Således ber jag allmänheten att bojkotta gulspolande toaletter, för mänsklighetens skull.
Friday, 8 May 2009
Sjukt ideal!
Jag vill ta upp det här med det sjuka idealet som figurerar överallt i media. Det som berör våra kroppar. Det jag talar om är såklart att män nu för tiden skall vara muskulösa eller smala, men i vilket som helst av fallen; fettfria. Kvinnor skall dock vara mulliga (så kallat kurviga) annars är de sjuka, anorektiska och knarkar och då skall media och människor på gatan spy galla över dem.
Jag vill se en annons från Björn Borg eller Gilette där en lite blekfet man med skäggstubb, flyende hårfäste, dålig hållning och smutsig nätbrynja står och poserar i ett par boxershorts eller rakar sig med en Mach-3 hyvel. När vi har sett det har vi uppnått jämställdhet mellan könen.
Visst låter det löjligt? Aldrig funderat i dessa banor? Inte konstigt. De flesta av oss män reagerar inte med avundsjuka när vi ser en hunk med sexpack och ådriga armar posera med lite öppen mun och trånande blick. Det enda vi tänker är: "Schyssta kallingar, skall kanske köpa" eller om man är nere och självförtroendet är på botten: "Ja kanske borde jag träna lite mer" men i stort sett ingen reagerar med att tänka: "Jävla anabolabiff! Silikon i stjärten och botox i ansiktet! Retuscherat foto med! Det är inte friskt att se ut sådär! Han lägger säkert tre timmar om dagen på gym och tar steroider! Vem har tid med det? Inget underhudsfett överhuvudtaget! När får man se mer realistiska mansideal i media?!?!"
Visst låter det konstigt?
Men det är precis så det låter i stort sett dagligen från uppgivna kvinnor som är missnöjda med sig själva och har dåligt självförtroende. Istället för att uppskatta det man ÄR nöjd med och ta en titt på vad man kan förbättra med ens kropp, ser man till att kvinnor som är modeller eller skådespelerskor blir klassade som onormala och vips så har man blivit normal och perfekt! Utan att bränna en kalori!
Sanningen är att människor i media alltid kommer att se lite bättre ut än genomsnittet. Det är meningen. Det är inte nödvändigtvist ett mål för oss vanliga människor, det är bara så det fungerar. Skådespelare i filmer bär oerhört fina kläder, kör runt i miljonkronorsbilar, bor i lyxvillor och ser perfekta ut trots att de scenen innan fått ett flygplan i ansiktet. Allt som skall visas för massorna ska gärna se bättre ut än det är. Därför städar vi även våra hem när vi ska få fint besök. Varför gör vi oss i ordning när vi ska ut annars? Varför sminkas? Det är ju fake? Jo för man skall visa upp sig och då är det ok att styla till sig med de medel man har. Hade vi vanliga människor blivit stormrika över en natt är det högst sannolikt att några av oss hade trappat upp från tandblekningar och hårförlängningar till botox och silikon.
Det känns som att hela debatten i regel handlar om kroppsfetts egenskaper. Det har i dagens moderna samhälle ingen funktion då vi alltid har tillgång till mat och således inte behöver någon energireserv. Vi usätts aldrig heller för onormal kyla ofrivilligt och på så vis behöver vi inte heller någon temperaturutväxlingsbuffert. Däremot är det väldigt svårt att hålla kroppsfettet borta. Själv är jag nåongstans i gränslandet; inget sexpack men ingen ölkagge heller. Jobbar på det dock. Oengagerat och sporadiskt men jag jobbar på det. Jag prioriterar det helt enkelt inte så högt och jag är nöjd med att jag i alla fall försöker. Många av oss försöker, dock långt ifrån så många som borde göra det.
Om du äter sunt, motionerar två timmar om dagen, sover ordentligt och älskar dig själv har du rätt att vara bitter över idealet men saken är att du i sådana fall själv antagligen kommer vara väldigt nära sagda ideal och inte ens ägna en tanke åt det.
Spenderar du två timmar om dagen på att sminka dig och fixa ditt hår, äter godis och snabbmat och sitter stilla hela dagen har du egentligen ingen rätt att klaga. Då är du bara löjligt uppenbar med din kritik. Avund kan vara en så stark kännsla att man blir dominerad av den och inte ens inser att man är ute och cyklar.
Faktum att c:a 30% av Sveriges befolkning är överviktig och löper större risk att dö av någon följdsjukdom har totalt hamnat i skuggan av att 1% av människor med anorexi dör i förtid. Fokus har länge varit helt skev och felfördelad. Jag menar inte att vi ska försumma undernärda människor, men jag vill inte att vi stirrar oss blinda på dem för att rättfärdiga en slapp livsstil med dålig kost. Säg i så fall att du skiter i vilket och va nöjd med läget, men propagera inte för att det är ok att vara överviktig för det är fel.
Nu ska jag vara äckligt sund och äta druvor till filmen istället för chips. Vägen till god hälsa är kantad av kompromisser.
Jag vill se en annons från Björn Borg eller Gilette där en lite blekfet man med skäggstubb, flyende hårfäste, dålig hållning och smutsig nätbrynja står och poserar i ett par boxershorts eller rakar sig med en Mach-3 hyvel. När vi har sett det har vi uppnått jämställdhet mellan könen.
Visst låter det löjligt? Aldrig funderat i dessa banor? Inte konstigt. De flesta av oss män reagerar inte med avundsjuka när vi ser en hunk med sexpack och ådriga armar posera med lite öppen mun och trånande blick. Det enda vi tänker är: "Schyssta kallingar, skall kanske köpa" eller om man är nere och självförtroendet är på botten: "Ja kanske borde jag träna lite mer" men i stort sett ingen reagerar med att tänka: "Jävla anabolabiff! Silikon i stjärten och botox i ansiktet! Retuscherat foto med! Det är inte friskt att se ut sådär! Han lägger säkert tre timmar om dagen på gym och tar steroider! Vem har tid med det? Inget underhudsfett överhuvudtaget! När får man se mer realistiska mansideal i media?!?!"
Visst låter det konstigt?
Men det är precis så det låter i stort sett dagligen från uppgivna kvinnor som är missnöjda med sig själva och har dåligt självförtroende. Istället för att uppskatta det man ÄR nöjd med och ta en titt på vad man kan förbättra med ens kropp, ser man till att kvinnor som är modeller eller skådespelerskor blir klassade som onormala och vips så har man blivit normal och perfekt! Utan att bränna en kalori!
Sanningen är att människor i media alltid kommer att se lite bättre ut än genomsnittet. Det är meningen. Det är inte nödvändigtvist ett mål för oss vanliga människor, det är bara så det fungerar. Skådespelare i filmer bär oerhört fina kläder, kör runt i miljonkronorsbilar, bor i lyxvillor och ser perfekta ut trots att de scenen innan fått ett flygplan i ansiktet. Allt som skall visas för massorna ska gärna se bättre ut än det är. Därför städar vi även våra hem när vi ska få fint besök. Varför gör vi oss i ordning när vi ska ut annars? Varför sminkas? Det är ju fake? Jo för man skall visa upp sig och då är det ok att styla till sig med de medel man har. Hade vi vanliga människor blivit stormrika över en natt är det högst sannolikt att några av oss hade trappat upp från tandblekningar och hårförlängningar till botox och silikon.
Det känns som att hela debatten i regel handlar om kroppsfetts egenskaper. Det har i dagens moderna samhälle ingen funktion då vi alltid har tillgång till mat och således inte behöver någon energireserv. Vi usätts aldrig heller för onormal kyla ofrivilligt och på så vis behöver vi inte heller någon temperaturutväxlingsbuffert. Däremot är det väldigt svårt att hålla kroppsfettet borta. Själv är jag nåongstans i gränslandet; inget sexpack men ingen ölkagge heller. Jobbar på det dock. Oengagerat och sporadiskt men jag jobbar på det. Jag prioriterar det helt enkelt inte så högt och jag är nöjd med att jag i alla fall försöker. Många av oss försöker, dock långt ifrån så många som borde göra det.
Om du äter sunt, motionerar två timmar om dagen, sover ordentligt och älskar dig själv har du rätt att vara bitter över idealet men saken är att du i sådana fall själv antagligen kommer vara väldigt nära sagda ideal och inte ens ägna en tanke åt det.
Spenderar du två timmar om dagen på att sminka dig och fixa ditt hår, äter godis och snabbmat och sitter stilla hela dagen har du egentligen ingen rätt att klaga. Då är du bara löjligt uppenbar med din kritik. Avund kan vara en så stark kännsla att man blir dominerad av den och inte ens inser att man är ute och cyklar.
Faktum att c:a 30% av Sveriges befolkning är överviktig och löper större risk att dö av någon följdsjukdom har totalt hamnat i skuggan av att 1% av människor med anorexi dör i förtid. Fokus har länge varit helt skev och felfördelad. Jag menar inte att vi ska försumma undernärda människor, men jag vill inte att vi stirrar oss blinda på dem för att rättfärdiga en slapp livsstil med dålig kost. Säg i så fall att du skiter i vilket och va nöjd med läget, men propagera inte för att det är ok att vara överviktig för det är fel.
Nu ska jag vara äckligt sund och äta druvor till filmen istället för chips. Vägen till god hälsa är kantad av kompromisser.
Saturday, 25 April 2009
Nej men jag har båt
Tycker att det är lite lustigt hur vissa anser att djur är familjemedlemmar. Inte alltför sällan ser man en intervju där folk på frågan "Familj" svarar "Katten Berit" eller "Hunden Rufus". Även på radio så som "-Har du några barn?" "-Nej jag har hund"
För mig är detta som att på frågan om man har barn, svara att man har båt. Eller varför inte kaktus? Ok båt är ingen livsform men jag tycker det är större skillnad på en hund och ett barn än det är på en hund och en båt. Men en kaktus är en livsform så det borde vara ok. Säger folk att det måste vara ett djur, ja då kan man svara att man har en spindel. "-Har du barn? -Nej jag har en spindel" För inte är väl en spindel värd mindre än en hund? Det är också ett djur. Vidare tänker jag mig att folk åberopar faktum att en hund kan visa känslor väldigt bra och är väldigt social. Lägg ner. Svara bara på frågan. Det är ingen skam att inte ha barn. Svara nej. Om frågan om husdjur sedan dyker upp kan du säga att du har en jättefin hund, annars kan du hålla inne med det för väldigt få är intresserade av det. Hunden kanske betyder väldigt mycket för dig men för oss andra betyder den ingenting. För er som ändå tycker jag har fel kan jag dra några exempel på frågor som passar in på kategorin avkomma.
Hur går det för din hund i skolan? Vem är hunden lik mest, dig eller den andra föräldern? Vad ska din hund bli när den blir stor? Spelar din hund något instrument? Vad har din hund för stil, är han lagd åt rock, indie eller hiphop? Vilken är hans favoritsport? Vilket va hans första ord? Ska du eller din partner ta ut föräldraledighet för att passa er hund?
Hoppas ni förstår vad jag menar. Ni kanske tror att jag ogillar hundar men så är det inte. Jag gillar hundar. De är oftast roliga. Till och med när jag råkar trampa i en hundskit tycker jag ändå om dem. Jag vill iofs hitta ägaren till hunden, trycka hans ansikte i sagd hundskit och hoppa på hans huvud, men hunden hade jag förmodligen bara velat klappa.
Har jag aggressioner? Nej jag har soffgrupp.
För mig är detta som att på frågan om man har barn, svara att man har båt. Eller varför inte kaktus? Ok båt är ingen livsform men jag tycker det är större skillnad på en hund och ett barn än det är på en hund och en båt. Men en kaktus är en livsform så det borde vara ok. Säger folk att det måste vara ett djur, ja då kan man svara att man har en spindel. "-Har du barn? -Nej jag har en spindel" För inte är väl en spindel värd mindre än en hund? Det är också ett djur. Vidare tänker jag mig att folk åberopar faktum att en hund kan visa känslor väldigt bra och är väldigt social. Lägg ner. Svara bara på frågan. Det är ingen skam att inte ha barn. Svara nej. Om frågan om husdjur sedan dyker upp kan du säga att du har en jättefin hund, annars kan du hålla inne med det för väldigt få är intresserade av det. Hunden kanske betyder väldigt mycket för dig men för oss andra betyder den ingenting. För er som ändå tycker jag har fel kan jag dra några exempel på frågor som passar in på kategorin avkomma.
Hur går det för din hund i skolan? Vem är hunden lik mest, dig eller den andra föräldern? Vad ska din hund bli när den blir stor? Spelar din hund något instrument? Vad har din hund för stil, är han lagd åt rock, indie eller hiphop? Vilken är hans favoritsport? Vilket va hans första ord? Ska du eller din partner ta ut föräldraledighet för att passa er hund?
Hoppas ni förstår vad jag menar. Ni kanske tror att jag ogillar hundar men så är det inte. Jag gillar hundar. De är oftast roliga. Till och med när jag råkar trampa i en hundskit tycker jag ändå om dem. Jag vill iofs hitta ägaren till hunden, trycka hans ansikte i sagd hundskit och hoppa på hans huvud, men hunden hade jag förmodligen bara velat klappa.
Har jag aggressioner? Nej jag har soffgrupp.
Thursday, 2 April 2009
I can see clearly now
All trough life we wear sunglasses. Depending on how you feel at the moment the colour of your shades vary. When you're down and low you got very dark shades on so even the most bright light will barely be seen and small bright gestures will go unnoticed. When you're feeling great on the contrary, you got bright yellow or red shades on wich makes everything appear more festive and clear. When I wrote my previous post I had the dark ones on. The one before that, the bright. Now, I'd say these are light brown almost yellow. The reason for this might be that it's almost spring and the sun is poking out it's head around the curtain. Might also be because I've had some meetings with a jobcoach who's suppoused to guide me and help me to become a predator in the field of jobseeking. Might also be because I've started working out at the gym again. Might also be because I just bought another trip to a warmer place. Leaving for Fuerteventura to visit some friends now on monday. Bought a one way ticket since that was the only thing avalible at the date I wanted to travel but since I'm wearing those bright shades now I estimate the probability for me to find a nice and cheap trip back to be very high. The worst thing that can happen is that I get stuck in such a lovely place. Oh noes!
We got two weeks off from work and I intend to spend them in the best way, wearing those bright shades day and night! As a bonus, when I return to Sweden, the outdoors will be a pretty ok place to be in! Good things in bad times are still good things!
We got two weeks off from work and I intend to spend them in the best way, wearing those bright shades day and night! As a bonus, when I return to Sweden, the outdoors will be a pretty ok place to be in! Good things in bad times are still good things!
Friday, 13 March 2009
Pessimism - The optimists worst fear
Reading my previous post and feel a bit sick at the level of optimism I had when writing it. Sure much of it is true but now after I've signed the papers and know that I'll be unemployed July 13:th, wich is a bit earlier then I thought it would be, thought I'd get another month, things are a bit different. It's not that I'm totally devastated now but I've thought of everything that must be done. I must dig up grades from school, letters of recommendations from other jobs I've had, diplomas and certificates. My files are in a total dissarray so I've got no clue of where I keep any of those papers so it'll take hours to find any of them and I'll probably not find all of them anyway. My insurance for my property and myself are also bound to my employer so I've got to sort new ones there. I've got to see what medical bills I can get some refunds for from my union. Maby even get a doctors appointment for some minor dysfunctions my body has. Sort everything out so I'm at 100% when that date comes, or preferably earlier since I'd not like being unemployed any ammount of time at all. I'm used to a life where I never have to make a budget or do any math on my expenses or anything like that. Always been able to go out, buy clothes, travel, buy new gadgets and never had to check how much money I still got. I guess I just got a sense about how much I can spare and I've never crossed the line making me need to borrow money but often the other way around, I've been as a bank for friends and family in need and it's actually been great to be able to help people I care about and trust. None of that anymore. I'm not likely to find a job that pays as much as the one I got now so I'll have to get used to less of everything. Aha! A challenge you say! ... Oh just drop the positivity this is going to suck so hard.
When I think about friends that dared taking risks opening their own buissnes, taking jobs abroad, studying for years, I've always thought that I chose a good and safe path. Sometimes I wondered how people can take such risks. How do they dare? Putting everything they got on the line or studying for years and years with great cost and lack of income. Offcourse education almost always pays off in the end but I thought I chose the most safe way. Look at me now. After almost eight years at the same company it seems I'm the one that has been taking a risk. Why didn't I dare doing what I wanted to do all those years ago? The comfort of a steady income? Demotivation at life in general? My eagerness to get everything I wanted now right away? Probably a bit of each of those and some additional factors I haven't even thought about.
How is it that Volvo, who themselfs has been saying they're like the king of trucks for the last couple of years, has decommissioned a larger workforce then other alike companies? One year ago Volvo was unbeatable! Gained procentage on all markets, bought Nissan Diesel, owned like half of Scania, Bought Mack in USA. Now we're worse off then our german and dutch friends for example. Howcome? Now when I myself am a victom of the downsizing I really see that there's something wrong with this picture. Many say "Hey why doesn't our government save us" but to be fair the leaders of our company have failed. Huge ammounts of money has been handed out to the shaireholders by the leaders. Money that could have funded education for the workforce or investment in new facilities and such. Money that could have made the company so much stronger when the economy starts to come around and would also save a load of people from unemployment. Usually in the buissnesworld when leaders fail, they resign or kill themselfs but our leaders want to raise their salery. They want to do this to stop the competent people from leaving our company to join others who pay more. Competent? In wich way? Increasing a companys worth or handing out money to the shaireholders? It's first now when I myself become a victom of the modern day financial world that I realize the extreme injustice that occurs even here in our safe little comfortable country of Sweden.
No matter the outcome of this, I'm very dissapointed at our leaders who failed so hard and it pains me that I actually did my best for them for almost eight years, really caring and working with really high morale and giving it a bit extra just because I though our leaders cared about us.
Well for now I somehow must cling on to what little positivity I still posess. Cheer up! At least the weather is... at least my lovelife is... at least my health is... at least... well fuckit at least we got internet!
When I think about friends that dared taking risks opening their own buissnes, taking jobs abroad, studying for years, I've always thought that I chose a good and safe path. Sometimes I wondered how people can take such risks. How do they dare? Putting everything they got on the line or studying for years and years with great cost and lack of income. Offcourse education almost always pays off in the end but I thought I chose the most safe way. Look at me now. After almost eight years at the same company it seems I'm the one that has been taking a risk. Why didn't I dare doing what I wanted to do all those years ago? The comfort of a steady income? Demotivation at life in general? My eagerness to get everything I wanted now right away? Probably a bit of each of those and some additional factors I haven't even thought about.
How is it that Volvo, who themselfs has been saying they're like the king of trucks for the last couple of years, has decommissioned a larger workforce then other alike companies? One year ago Volvo was unbeatable! Gained procentage on all markets, bought Nissan Diesel, owned like half of Scania, Bought Mack in USA. Now we're worse off then our german and dutch friends for example. Howcome? Now when I myself am a victom of the downsizing I really see that there's something wrong with this picture. Many say "Hey why doesn't our government save us" but to be fair the leaders of our company have failed. Huge ammounts of money has been handed out to the shaireholders by the leaders. Money that could have funded education for the workforce or investment in new facilities and such. Money that could have made the company so much stronger when the economy starts to come around and would also save a load of people from unemployment. Usually in the buissnesworld when leaders fail, they resign or kill themselfs but our leaders want to raise their salery. They want to do this to stop the competent people from leaving our company to join others who pay more. Competent? In wich way? Increasing a companys worth or handing out money to the shaireholders? It's first now when I myself become a victom of the modern day financial world that I realize the extreme injustice that occurs even here in our safe little comfortable country of Sweden.
No matter the outcome of this, I'm very dissapointed at our leaders who failed so hard and it pains me that I actually did my best for them for almost eight years, really caring and working with really high morale and giving it a bit extra just because I though our leaders cared about us.
Well for now I somehow must cling on to what little positivity I still posess. Cheer up! At least the weather is... at least my lovelife is... at least my health is... at least... well fuckit at least we got internet!
Friday, 20 February 2009
Volvo - False Safety
So it looks like I will get layed off from work after this summer. Getting kicked out as a friend said, might be "a kick in the right direction" since I've wanted to do something else for quite a while now. It's very easy to forget all your dreams and aspirations when you get enough money each month to pay the bills, buy cool stuff and travel around. It makes you settle with status quo even if you know deep down you want more and you're capable of more.
Many react as it's the end of the world. Well offcourse for some people that got a family, cars, big house and both of the parents will be without a job, life will become very hard for a while.
But my mind goes to people who've migrated several times. Changed countries changed proffessions. Lost their beloved, lost their kids. Lost a leg or an arm. Live in places where they don't know if they'll survive until tomorrow. Compared to such peoples problems our little financial problem is a fart in space. Even if you've got a family and you got to sell your house and get used to living in a 2 bedroom apartment with 3 kids, you still got your health and each other. Don't think you can't turn it around and rise above in the future because people are generally very good at that. The strife for your prosperity makes you evolve as a human and makes you tougher. It's when we're pushed into a corner we spawn the best ideas. Look at war for example. Nuclear power, the internet, humanitys largest discoveries sofar has been done in times of war or when we're challenged with a crisis. Look at how USA and Sovjet had the cold war and in a couple of years managed to send people to the moon. We haven't been there since and being there didn't give us that much but what I want to say is that humans and humanity can achieve wonderous acts when we're challenged.
So with that in mind I feel that being layed off from work is probably a good thing for me. It will make me either study, something I've really want to do for quite a while, or find a more fitting job. This is not the end of the world. It's the end of something old and the beginning of something new. Straighten up, brush your shoulders off, take a deep breath and charge head over heels into the future!
Many react as it's the end of the world. Well offcourse for some people that got a family, cars, big house and both of the parents will be without a job, life will become very hard for a while.
But my mind goes to people who've migrated several times. Changed countries changed proffessions. Lost their beloved, lost their kids. Lost a leg or an arm. Live in places where they don't know if they'll survive until tomorrow. Compared to such peoples problems our little financial problem is a fart in space. Even if you've got a family and you got to sell your house and get used to living in a 2 bedroom apartment with 3 kids, you still got your health and each other. Don't think you can't turn it around and rise above in the future because people are generally very good at that. The strife for your prosperity makes you evolve as a human and makes you tougher. It's when we're pushed into a corner we spawn the best ideas. Look at war for example. Nuclear power, the internet, humanitys largest discoveries sofar has been done in times of war or when we're challenged with a crisis. Look at how USA and Sovjet had the cold war and in a couple of years managed to send people to the moon. We haven't been there since and being there didn't give us that much but what I want to say is that humans and humanity can achieve wonderous acts when we're challenged.
So with that in mind I feel that being layed off from work is probably a good thing for me. It will make me either study, something I've really want to do for quite a while, or find a more fitting job. This is not the end of the world. It's the end of something old and the beginning of something new. Straighten up, brush your shoulders off, take a deep breath and charge head over heels into the future!
Thursday, 19 February 2009
Want a piece of me?
Long ago I decided to donate my organs in case of unplanned death. Today I finally listed myself as donator. Was quite easy actually but I've just never got around to it before. It's a good thing I haven't died yet! Imagine perfectly good organs being thrown away. If I get hit by a truck or airplane now, I bet the last thing going trough my mind will be "hahaa! at least someone will get a piece of me now!"
I don't quite understand why everybody aren't automatically listed and if you wish not to be you apply to be excluded. I mean what does it matter? You're dead. For those who belive we need our organs for our afterlife I'll just say that I feel sorry for old Charlie who was a helpful, generous, kind chap who'll get to heaven for sure (or get reborn as an eagle or whatever your beliefs are) but got his head blown to pieces by a bankrobber. He'll now spend an eternity (very long time) in heaven without a head :( He'll be called "Headless Charlie" and kids will make fun of him.
I mean come on. If you belive in afterlife you probably belive that your soul wanders on, and why would your soul need your legs or head? It doesn't make sense. No matter what you belive. It's just blind egoism and malevolence. I don't belive that you get to hell if you've lost your legs and I certainly don't belive there's wheelchairs in heaven.
Having that said, if you want to become a donator in Sweden just enter www.livsviktigt.se and click away.
First blogpost complete. Oh my God it's started!
I don't quite understand why everybody aren't automatically listed and if you wish not to be you apply to be excluded. I mean what does it matter? You're dead. For those who belive we need our organs for our afterlife I'll just say that I feel sorry for old Charlie who was a helpful, generous, kind chap who'll get to heaven for sure (or get reborn as an eagle or whatever your beliefs are) but got his head blown to pieces by a bankrobber. He'll now spend an eternity (very long time) in heaven without a head :( He'll be called "Headless Charlie" and kids will make fun of him.
I mean come on. If you belive in afterlife you probably belive that your soul wanders on, and why would your soul need your legs or head? It doesn't make sense. No matter what you belive. It's just blind egoism and malevolence. I don't belive that you get to hell if you've lost your legs and I certainly don't belive there's wheelchairs in heaven.
Having that said, if you want to become a donator in Sweden just enter www.livsviktigt.se and click away.
First blogpost complete. Oh my God it's started!
Subscribe to:
Posts (Atom)
