Hej! Vill du leka?

Minns ni när vi var små och var sugna på att leka? Det var bara att promenera över till närmaste bästa vän och ringa på dörren. "Hej, får Brynolf komma ut och leka?" frågade vi vår lekkompis föräldrar. Brynolf ville ju garanterat alltid så det enda hindret var om han fick eller inte. Åkte man iväg på en utflykt eller semester med familjen sökte man snabbt upp en lekkompis i lagom storlek. Det viktigaste var nämligen hur stor lekkompisen var. Man kunde inte gå fram till någon som var dubbelt så stor som en själv och fråga om de ville leka för då kanske man fick stryk. Man ville heller inte gå fram till småbarn för de ville alltid leka så barnsliga lekar. Man gick heller inte fram till barn som saknade ben eller armar eller på annat sätt va udda, inte för att man var elak eller rädd för dem, de utgjorde bara inte särskilt bra lekkompisar. Skulle man gräva hål, köra bilar, springa ikapp etc blev det besvärligt och man ville inte inskränka sig till bara en viss typ av lek. Nej hela fältet skulle vara öppet. Det spelade heller ingen roll om det var en flicka eller pojke man hittade för en kompis är väl en kompis? Visst, flickor ville ibland leka annorlunda lekar, men oftast fann man att man hade ett flertal lekar man ömsesidigt föredrog och det löste ju sig alltid.

Så man gick fram till den totalt främmande blivande lekkompisen och sa "Hej vad heter du?" varpå kompisen svarade med sitt namn och frågade efter ditt. Du sa ditt namn och sedan sa du förmodligen "Vill du leka?" och kompisen ville alltid leka. Att besluta vilken typ av lek man skulle börja med tog max några sekunder och sedan var man igång. På ett väldigt enkelt sätt mättade man snabbt sitt sug efter sällskap. På den tiden var man oskuldsfull, fördomsfri och klarsynt. Tankesättet steg för steg kunde se ut såhär:

1: Leksug uppstår (man har i stort sett alltid leksug men ibland måste man äta eller göra annat som kom i vägen för lek)
2: Sök upp lekkompis att leka med. Finns ingen man känner tillhands; sök upp närmaste barn i samma storleksklass och bjud in till lek.
3: Lek.

Så mycket enklare vi hade det då än vi har det nu som vuxna. Vi fick vad vi ville så snabbt och enkelt. Sådan lyx. Nu för tiden måste man först ha en anledning att prata med någon. Man kan inte gå fram till närmaste människa i samma ålder (i och med att alla är nästan lika stora när vi är vuxna byter vi huvudkriterie från storlek till ålder) och fråga om de vill hitta på något kul. Man kan inte leka längre så det heter att hitta på något. Går man fram till en främmande person av samma kön och vill hitta på något tror de att man är homosexuell. Går man fram till en person av motsatt kön tror de att man vill ligga med dem, förmodligen direkt på plats.

Nej som vuxen är vägen till lek svår. Först måste man ha anledning att prata med någon. Det kan vara att man träffar en väns vän, går på samma kurs som någon eller är arbetskamrater. Det krävs alltså att man begår någon typ av aktivitet som innebär att man förr eller senare kommer att ses igen oavsett inbördes överenskommelse Då är det ok att prata med folk och föreslå gemensam aktivitet. Grannar är ett gränsfall. Man kommer att ses ofta men man har inte valt att göra det. Man bara råkar bo nära varandra. Som granne är det inte jättemärkligt att ta kontakt med någon annan granne men en varningsflagga hissas ändå hos vederbörande Det krävs lite längre tid för grannar att bli vänner än vad det kan göra med vänners vänner. För en väns vän är ju garanterat en ok människa att iallafall börja prata med.

Om det ska bli någon seriös vänskap har vi sedan ungefär en miljard kriterier. Man måste ha något gemensamt. I vissa fall kan man bli vän med någon trots att man tillsynes inte har någonting gemensamt men då bedrar man sig, för när man är vuxen har man så fruktansvärt många åsikter och tankar om saker och ting, så någonstans måste man mötas oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Bekanta man inte anser sig ha någon större behållning av avfärdas snabbt. Detta sker ofta ömsesidigt. Man hälsar på vederbörande när man ses i grupp och kanske småpratar lite men båda vet att det inte kommer leda någonstans. Med andra klaffar det direkt! Man blir nästan bästa vänner över en dag och i vissa fall förblir man det, men i många fall dyker det upp mörka sidor hos vederbörande som gör att man tar avstånd. Det kan även finnas personlighetsdrag som man i början accepterade men som efter ett tag blir besvärliga.

Hur gör man om man är sugen på socialt umgänge som vuxen då? Man söker upp någon vän man brukar umgås med. Helst i samma livssituation då familjer ofta sätter käppar i hjulet för frekvent umgänge med vänner. Man bläddrar genom telefonboken, kollar facebook, bestämmer sig för någon och ringer. Ibland väljer man någon som bor jättelångt bort framför någon som bor nära för att de är lite bättre att umgås med. Detta kan förstås bero på hur människan i fråga är och vad man tänkt göra. Man går t.ex. aldrig på bio två gånger med någon som babblar genom hela filmen. Det kan också bero på hur man mår för tillfället. Man söker inte upp en överdrivet hurtig lustigkurre när man är ledsen eller arg. Man orkar inte med dem då. Man söker inte heller upp en djup melankolisk vän när man är på topp, man vill ju stanna där. Inte dras ner i emoträsket. Ibland kommer man att tänka på en vän som hade passat perfekt, men vill inte störa. Det kanske börjar bli sent, människan i fråga kanske har partner eller barn som de kanske är upptagna med för tillfället. Det kanske är helg och människan ifråga är förmodligen hos sina släktingar på middag. Man vill ju inte störa.

I vissa fall hittar man ingen lämplig vän alls. Det finns folk man kan kontakta men de passar för tillfället inte. Då väljer man solitud istället. Sätter på en film, spelar spel, läser en bok, får någon syssla gjord eller går ut på promenad. I många av dessa fall hade man hellre varit med någon men ingen av de som passade är tillgänglig. Tänk om man i det läget hade tänkt som ett barn. Herre Gud det bor ju massa likasinnade människor i varje lägenhet och hus precis överallt! Inga föräldrar som kan hindra dem heller! Det är väl bara att knacka dörr och fråga folk om de vill leka? Nej... man sätter sig och kollar på Youtubeklipp istället. Det är enklare så.

Jag tycker vi ska våga vara barn ibland. Man kanske startar en trend om inget annat och mjukar upp samhället kring sig. Man kanske träffar en jättekul vän eller någon som kan leda till att man får ett bättre jobb eller till och med någon man kan inleda en nära relation med? Så tveka inte! Gå ut och börja prata med vilt främmande människor och prova detta. Berätta sedan hur det gick så kanske jag vågar :)